Jag läste precis kenzas senaste inlägg om hennes mardrömmar. Jag drömmer precis lika dant och har gjort det i ett par år nu. Jag drömmer ofta att stora vågor, som tsunamis kommer emot mig. Ofta är Oskar med och Johannes, pappa och Maria. Det skönaste med dom här drömmarna är att vi alltid överlever men jag vaknar ändå ofta med tårar i ögonen.

Dock så börjar jag fundera mer och mer på varför jag drömmer såhär? Ibland så kommer det en stor våg mot huset hemma eller i stugan. Ibland så är vi alla på någon strand eller båt och alla vet att den ska komma och gör sig redo men som sagt så överlever vi ju tillslut ändå.

Kan det vara för att mamma dog för snart tre år sen och jag är rädd att förlora någon mer i familjen? Jag tror alltid att pappa har krockat eller nått om han inte svarar när han är påväg hem från jobbet och samma med Oskar. Jag tror alltid det värsta helt enkelt.. men det kanske inte är så konstigt? Även om saker och ting är en på miljonen att det ska ske så vet ju jag, att trots att det är sån liten risk så kan det faktiskt hända mig.

Idag har jag jobbat i kantine. Det var riktigt roligt att stå där i kassan med "touch screen" och trycka in allt från ägg till baugetter och majonäs. Så som dom som jobbar på mcdonalds gör, har alltid tyckt det se så roligt ut;) Sjukt skönt jobb till skillnad från städjobben. Ett riktigt glidarjobb och det bästa är att man får stå och dricka kaffe hur mycket man vill, det är annat än rema det. Inget kliva upp 6 på morgonen heller, utan typ halv 8-8, skönt!!

Nu ska jag nog kolla på nått på dattan. Oskar är på truckkurs och Elin är inte här än:( tråk. Jag är verkligen en person som hatar att vara själv. Om Oskar går till jobbet tidigare än mig så vaknar jag en 5-6 gånger innan jag kliver upp på riktigt. Annars så sover jag hela natten när han ligger bredvid mig. Just därför så skulle en hund vara perfekt för mig, aldrig behöva vara ensam. Eller hur Oskar? skulle inte det va perfekt?;)

Hoppas ni har haft en bra start på denna vecka kära läsare!