Jag antar att ingen har undgått att förstå att det under gårdagen var länsderby mellan Timrå och Modo. Personligen tillhör jag "modosläktet". Jag skulle dock inte kalla mig för nära släkting, snarare kusin eller kanske tremänning. Jag har aldrig varit särskillt intresserad av hockey men om jag blir tvungen att välja så blir det Modo. Sedan jag träffade min flickvän Maja har mitt intresse för hockey ökat dramatiskt. Hon kommer nämnligen från en familj där det ända som gäller är Timrå IK. Jag minns särskillt en vårdag 2007 när jag följde med familjen Löfqvist till EON Arena för att titta på en kvartsfinal i slutspelet mellan Timrå och Modo. Modo vann och under hemresan var det knäpptyst i bilen. I mörkret vågade jag le mitt största leende.
 Igår var det bara jag och Maja som var uppe i Swedbank för att bevittna den efterlängtade bataljen. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag ser Maja skrika och ta sig för ansiktet som en annan hockeyhulligan varje gång något halvspännande händer. Jag måste erkänna att jag blir rätt faschinerad av att se hur extremt inne hon är i matchen. Det finns nog inget som engagerar henne så mycket som just hockey. Just därför är det med blandade känslor som jag klappar händerna när Modospelarna gör något bra. Givetvis är det skönt att få hålla på det vinnande laget när det går bra (som det oftast gör), det kan jag inte sticka under stolen med. Jag kan dock få skuldkänslor ibland när jag ser hur mycket hon lider när det går dåligt för dom "röda örnarna" när jag själv inte bryr mig särskilt mycket när det blir förlust för Modo. Dessutom har jag svårt för staden Ö-vik men jag antar att det är något som jag får lära mig att leva med för mig kommer dom aldrig att få över på den södra sidan.


Love from Oskar